Inledning

Semantik är en teori om betydelse. Det är en färgstark disciplin, som omfattar olika betydelsenivåer och -begrepp, såväl lexikala, formella, strukturella som funktionella.

Det är också ett område fyllt av heta debatter, eftersom betydelse är mer godtycklig, eller för att använda ett finare uttryck, konventionaliserad, än man (i alla fall om man vore Platon) skulle kunna tro. Några ord (djurläten i Lingvopedia) har en direkt, naturlig mening, och även djurspråket är symboliskt (bin kommunicerar med dans, valar har individuella namn osv.).

Ett typexempel är färgterminologi - trots att människor har biologiskt identiska visuella system, är man oense om hur man delar in den naturliga färgskalan i diskreta, namngivna färger. Olika språk har mellan 2 och 11-12 enkla färgord, och röd är den första färgen som läggs till efter svart och vitt, följt av ett eller flera ord för för blå-/grönaktig (Berlin & Kay). Men ingen är ense om var gränserna ska dras. Walesiska, till exempel, har ett ord, glass , som täcker de flesta av engelskans blå och gröna färgord, medan ryska, å andra sidan, delar upp blått i mörka sinij och ljusa goluboj nyanser. Och den deskriptiva logiken i idiomatiska uttryck är ännu värre: black eyes från en engelsk fotbollsmatch, till exempel, skulle diagnostiseras som Blaues Auge (blåtira) efter en returmatch i Tyskland. Så, vilken färg är rätt diagnos? Vi måste helt enkelt acceptera att betydelsen utgörs av språkanvändning inom ett (konventionaliserat) språksystem, som Wittgenstein skulle ha uttryckt det . Därför lugnade debatten ned sig inom lingvistik i och med Saussures distinktion mellan signifiant och signifié: Tecknet är oberoende av dess betydelse. (Se även Språk och tanke.)

Ordens semantik

Eftersom ord är lättillgängliga, avskiljda och små språkenheter, har mycket arbete lagts ned på att definiera ord, eller, om möjligt, ange betydelse etymologiskt (Isidore av Sevilla). Otaliga ordböcker, uppslagsverk och klassificeringssystem vittnar om detta. En naiv utgångspunkt är att tilldela varje ord en referent i den verkliga (icke-språkliga) världen, men det fungerar bara för egennamn och biologiska taxonomier, eller – på en mer abstrakt nivå – s.k. deiktiska (utpekande) ord som jag, du, hon, här, där, nu, igår). Emellertid motsvarar de flesta ord inte saker eller punkter i rumtiden, utan begrepp. Och eftersom dessa hör hemma i det mänskliga sinnet händer det lätt att två personer har lite olika uppfattning om betydelsen av ett och samma ord.

En någorlunda neutral inställning till klassificering är det paradigmatiska tillvägagångssättet. Det fungerar oberoende av referent, definitioner, etymologi och observation, helt enkelt genom att testa vilka ord som kan ersätta varandra i samma sammanhang. Exempelvis sammanhanget hon satte sig på en .... hjälper till att klassificera stol , soffa , pall , fåtölj , bänk som en liknande typ av sak (sittmöbler). Och det kan mycket väl vara mycket lättare att förklara vad en stol är genom att notera dess syfte (att sitta på) istället för att ge en exakt definition (hur många ben? om några alls?). Inte desto mindre har varje kultur har en idé om det typiska "sittverktyget", oavsett om det är en stol eller en tatami-matta, och andra "sittbara" föremål beskrivs genom att ange hur de skiljer sig från en vanlig stol. Varför? Det finns belägg från experimentell psykologi för att människor strukturerar sitt semantiska landskap genom att bunta ihop begreppen kring så kallade semantiska prototyper. Om du ber någon att nämna ett verktyg , blir det en hammare i mycket hög procent av fallen, för musikinstrument blir det fiol , och för tal blir det 7... men det är inte telepati, eller svart magi . Nej, det är bara semantisk effektivitet, eftersom det är lättare att urskilja än att definiera. Barn börjar med prototyper som hund och äpple, för att sedan ta reda på vad djur och frukter innebär genom lärande, utifrån användning, oavsett om konceptet X är närmare hund eller äpple. Vilket är anledningen till att katter för många barn under en period är hundar (söta och lurviga), och tomater är äpplen (runda och röda).

Formell semantik och semantiska egenskaper

Formell semantik strävar efter att reducera yttranden till påståenden om sakförhållanden med definierbara sanningsvärden, kvantifieringar och liknande. I bästa fall kan dessa påståenden tolkas med hjälp av matematisk logik och resonemang. (Alla politiker ljuger och alla lögnare är skattefuskare -> om en person betalar sina skatter, är denne inte politiker).

Ett annat, lite mindre formellt tillvägagångssätt, är att mäta betydelse, till exempel att klassificera däggdjur i termer av graderbara funktioner som "hur stor" och "hur vildsint". Detta kommer att lämna lejon och tigrar i ett hörn av diagrammet, elefanter och giraffer i ett annat, katter och illrar i ett tredje, och möss och lämlar i det sista. På en mer systematisk nivå, kan ord beskrivas som binära buntar av atomära semantiska egenskaper. Till exempel är det möjligt att beskriva fordon som +rörliga, -levande, medan djuren är +rörliga, +levande, och växter är -rörliga, +levande.

Strukturalistisk semantik

Strukturalismen har haft ett stort inflytande på modern semantik, och ser språket som ett nätverk av systematiska relationer. Utifrån principen om kompositionalitet, försöker lingvister tillordna semantiska relationer till syntaktiska relationer mellan ordbetydelser. Skillnaden mellan måla ett rött hus och måla ett hus rött kan konstateras syntaktiskt utifrån ordföljd: röd är en del av en substantivfras (rött hus) i den första meningen, men en oberoende sats (måla - huset - rött) i den andra. Semantiskt sett ligger skillnaden i om huset är rött redan före eller först efter målningen. På liknande vis utnyttjar romanska språk adjektivets position semantiskt. T.ex. på portugisiska är um cargo pesado en tung last, medan um pesado cargo är en tung plikt, uppgift eller ett bekymmer.

All beskrivande vetenskap börjar med klassifikation, och semantik är inget undantag. Ett sådant semantiskt klassifikations-system är tesaurus, ett annat är de ämnes-indexerande bokstavs- eller sifferkoderna i ett bibliotek. Moderna språkliga resurser såsom WordNets och ontologier, skiljer mellan olika relationer, till exempel

Men eftersom det mänskliga språket är som det är, kan man inte förvänta sig att språkliga ontologier ska följa sina biologiska motsvarigheter, eller ens hålla från ett språk till ett annat språk. Till exempel är en delfin biologiskt ett däggdjur, men språkligt ofta en fisk, och medan engelska "potatoes" är grönsaker, är tyska och danska Kartoffeln/kartofler det inte.

Ett pedagogiskt användbart semantisk koncept för att ordna ord är ordfält, till exempel kropps-ord, golf-ord eller häst-ord. Ibland kan ett ordfält utgöra en Is-a klassificering (t.ex. yrken). Men ofta begränsas medlemmarna i ordfältet varken av hyponymy eller ordklass. Således innehåller ordfältet för häst inte bara fullblod, hingstar, ston och Trakehnare, men också verktyg (t.ex. sadel), kroppsdelar (hovar) och handlingar (avla, galoppera, stegra).

Traditionellt har ontologier och WordNets såväl som ordfält byggts för hand, av lingvister som förlitat sig enbart på introspektion och kunskap om världen. Denna något subjektiva metod har sedan dess förbättrats, och ibland ersatts, av datorskapade resurser som blivit möjliga tack vare enorma elektroniska textsamlingar (som Internet), automatisk grammatisk analys och statistik. Några exempel är autogenererade ordfält i form av samförekomst-nätverk (Leipzig Wortschatz) eller relations-orlistor (DeepDict, Sketch Engine). De extraherar syntaktiskt vad, till exempel, kan en häst (a) vara [vild, mörk, av trä, Trojansk], (b) gör [gnägga, galoppera, trava], eller (c) vad den kan utsättas för [tjudra, rykta], helt enkelt genom att utvärdera meningar där ordet horse (häst) fungerar syntaktiskt som huvudord i en substantivfras, respektive subjekt eller objekt.

Funktionell semantik

De flesta av de klassificeringssystem som beskrivits ovan uppfyller J.R. Firths påstående från 1957, att du känner ett ord på dess sällskap. Med andra ord, så handlar semantiken om hur orden används i språksystemet. När det gäller att vara nära varandra så håller ord varandra sällskap i s.k. kollokationer. Vissa kollokationer är 100% fasta, och kan ses som enskilda semantiska enheter (big bang, ta för sig), medan andra är kompositionella men inte fasta (höga berg, hög temperatur, hög stämning).

Men reglerna för samförekomst av ord handlar inte bara om kollokationer. I synnerhet verb, t.ex. projicerar semantiska luckor för sina syntaktiska argument. Att smeka, till exempel, har en subjektlucka för en (mänsklig) agent och en objektlucka för en animerad entitet (en människa, ett djur eller en kroppsdel). Man kan säga att i meningen "Peter smeker Jane", har Peter den semantiska rollen AGENT, medan Jane som är animerad, har rollen UPPLEVARE.

Ett elegant sätt att förklara metafor är att se det som en konflikt mellan de semantiska typerna för luckan och dess innehåll, där den förra typiskt påtvingar den senare en metaforisk tolkning. Till exempel finner man en metaforisk överföring av animation till ickelevande koncept när en poet talar om varma kvällsvindar som smeker hennes nakna hud. (vinden = AGENT), eller musikerns fingrar som smeker kurvorna på gitarren (gitarr = UPPLEVARE).

En funktionell beskrivning av semantik måste naturligtvis inte bara samverka nedåt med syntaxen, men också uppåt med pragmatik och sociolingvistik. Således uttrycks inte den pragmatiska innebörden (inom hakparenteser) i exemplen nedan explicit i texten, utan kan endast härledas utifrån den pragmatiska kontexten:

Att manipulera pragmatisk innebörd är både en konst och ett kraftfullt lingvistiskt vapen. Den stackars killen i det sista exemplet ovan har problem oavsett om han svarar ja eller nej. Humor, och speciellt ironi, kan ofta skapas genom att först projicera en tolkning och sedan ändra yttrandets betydelse genom att lägga till mer kontext och därmed vända ett positivt uttalande till ett negativt.

Slutligen kan urvalet av specifika språkliga former dikteras av sociala omständigheter. Till exempel på japanska har man många sätt att säga jag, t.ex. det formella watashi det vardagliga washi (manligt) och det söta atashi (kvinnligt). En sentida fransk socio-lingvistisk komplikation är att man övergivit den ogifta hövliga kvinnliga tilltalsformen Mademoiselle (Fröken), så att endast Monsieur (Herr) and Madame (Fru) återstår. Inte minst eftersom det handlar om Frankrike, så var många kvinnor rätt trötta på att degraderas till vad de uppfattade som det semantiska egenskapsknippet +gammal, -sexig.