Historia

Finska är ett finsk-ugriskt språk. Tillsammans med de Samojediska språken, bildar finsk-ugriska språk den uraliska språkfamiljen. Följande figur visar den uraliska språkfamiljens historiska utveckling.

Den uraliska språkfamiljens historiska utveckling (source: http://www.regulytarsasag.hu/madartavlatbol, källa: Finnougor Kalauz. edited by Martha Csepregi. Medicina Publishing Co, 2001.)

Många människor antar att finska hör till de "de skandinaviska språken", men faktum är att finskan varken är släkt med svenska eller norska. Det enda "stora" europeiska språket som har en gemensam förfader med finskan är ungerskan. För att ge en uppfattning om hur nära detta släktskap är, kan man säga att finskan är lika nära släkt med ungerska som engelska med albanska eller ryska. Det finska språkets närmaste släktingar är de andra baltisk-finska språken: estniska, karelska, vepsiska, liviska, ingriska etc. Finsktalande kan förstå karelska och, i viss mån, även estniska. Finska är ett av de mest inflytelserika av de finsk-ugriska språken, det har officiell status i EU och har ca. 5 miljoner talare. De flesta språk som är besläktade med finskan talas i Ryssland. Många av dessa språk hotas av utrotning. Tabell 1 visar 15 besläktade ord i finska och andra finsk-ugriska språk.

Dialekter

Det finns tre huvudsakliga dialektgrupper: Den nordliga, östliga och västliga.

Finska dialekter

1. Lounaismurteet
2. Hämäläismurteet
3. Etelä-Pohjanmaan murre
4. Keski- ja pohjoispohjalaiset murteet
5. Peräpohjalaiset murteet
6. Savolaismurteet
7. Kaakkoismurtee

Källa: Wikimedia Commons

Jämfört med andra europeiska länder är skillnaderna mellan de finska dialekterna betydande. Den huvudsakliga gränslinjen går mellan de östliga och västliga dialekterna. De dialektala skillnaderna gäller främst fonetik och fonologi, men det finns även en del intressanta skillnader i ordförrådet. Till exempel, ordet för björkris som används vid bastu-bad är vihta i väst och vasta i de östra och norra delarna av Finsland.

Fördelning mellan vasta och vihta.

Grammatik

Finskan är ett agglutinerande språk där ett morfem (den minsta språkenheten som är meningsbärande) står för en grammatisk innebörd. Att forma ord på ett agglutinerande språk är som att skapa ett radband av pärlor genom att en efter en trä dem på en tråd. Det finska ordet vaimollenikin går att översätta till engelska genom att använda flera ord: "till min fru också":

I avdelningen ovan med allmän information finns det längsta finska ordet som inte är ett ord sammansatt av flera rötter – epäjärjestel­mällistyttämättö­myydelläänsäkäänköhän. Även det är sammansatt av morfem och sammansatta enligt reglerna för agglutination. Ordet är dock knappast meningsfullt och betyder på ett ungefär: "inte ens på grund av bristande organisering, får man förmoda"

En annan intressant egenskap hos det finska språket är antalet grammatiska kasus. Avhängigt av metod sägs mellan 14 och 17 kasus vara i användning på finska. Sex av dem är lokativa kasus: de förmedlar att man rör sig till en plats, är på den eller rör sig bort från den. Om man vill säga att de är i huset (talo), så är formen talossa, varvid komponenten -ssa- betyder ‘i’. Suffixet -sta läggs till roten för att uttrycka ‘ut ur’, medan -on i taloon betyder ‘(in) i’. I finskan är det viktigt att skilja mellan inre och yttre lokativa kasus. Om någonting är en öppen plats (som ett bord eller ett tak), använder man kasus-ändelserna annorlunda än i de tre exemplen ovan, eftersom finskan skiljer grammatiskt på till exempel "in i" och "upp på". Katto betyder ‘tak’ på finska. Katolle används för att beskriva handlingen att komma upp på taket och katolta - gå ned från taket:

Finska lokativa kasus