Inledning

Språket startades av Ludwig Lazar Zamenhof, som skapade grammatiken på grundlag av europeiska språk med så lite undantag som möjligt. Vokabulären baseras huvudsakligen på romanska språk,även om det finns en del ord från germanska och andra språk. Det nya språket, vars första textbok kom ut 1887, samlade en skara användare och inledde en normal process av språkutveckling inom en språkgemenskap som använde det i många miljöer och skapade en kultur associerad till språket. Två årtionden senare föddes de första barnen som talade esperanto med sina föräldrar, språkets första infödda talare. Således kan man säga att det är ett språk skapat för internationell kommunikation, som senare blev kreoliserat och nuförtiden talas av en dispora av esperanto-användare.

Språket skapades utifrån en vokabulär av Indoeuropeiska språk, med avsikten att det skulle vara lätt att lära. Av denna orsak är dess grammatik agglutinerande, en karaktäristisk egenskap för turkiska och finsk-ugriska språk, och på en djupare nivå är det isolerande, som t.ex. Mandarin och Vietnamesiska dvs. dess morfem kan användas som fristående enheter. Det har en helt regelbunden grammatik och möjliggör skapandet av en enorm mängd ord genom att kombinera ordstammar och ca. 40 fyrtio affix (t.ex. från roten san- (frisk), är det möjligt att skapa ord som: malsana (“sjuk”), malsanulo (“sjukling”), gemalsanuloj (“sjuka personer av bägge könen”), malsanulejo (“sjukhus”), sanigilo (“medicin”), saniĝinto (“person som blivit frisk”), sanigejo (“plats för att bota”), malsaneto (“krämpa”), malsanego (“allvarlig sjukdom”), malsanegulo (“mycket sjuk person”), sanstato (“hälsotillstånd”), sansento (“känslan av hälsa”), sanlimo (“hälsobegränsning”), malsankaŭzanto (“patogen”), kontraŭmalsanterapio (“terapi mot sjukdom”)…). De grundläggande ordklasserna (substantiv, verb, adjektiv och adverb) har konsekventa ändelser som gör det möjligt att alltid känna igen en ordklass. Dess regelbundenhet underlättar inlärning, och dess effektiva förmåga att skapa nya ord gör det till ett av de mest produktiva språken, med ett potentiellt obegränsat antal ord som underlättar att skapa ord för nya idéer och tillstånd. Till exempel är det möjligt att skriva en roman om bord-formade marsianer och kalla dem tablo (“bord”), tablino (“bordinna”), tablido (“avkomma till bord”)… Vi kan föreställa oss en apparat som underlättar sexlivet och kalla den sekssimpligilo (“sex-förenklare”), och en man som går baklänges (inversmarŝanto, “omvänt gående”), ett botemedel mot dogmatism (maldogmigilo, “avdogmatiserare”), etc.

Historia

Grammatik

Alla substantiv slutar på -o: tabl-o (bord), lamp-o (lampa), hom-o (man).

Alla adjektiv slutar på -a: bela (vacker), granda (stor), malgranda (liten).

Alla verb i infinitiv slutar på -i: havi (att ha), iri (att gå).

I presens slutar verben på -as: mi manĝas (jag äter), li manĝas (han äter), ili estas (de är), mi estas (jag är), ŝi estas (hon är).

Ändelsen för preteritum är -is: Här är några exempel li lernis (han lärde), ili estis (de var), homo estis (en man var), li manĝis (han åt).

Ändelsen -os indikerar futurum: mi lernos (jag kommer att lära), Marko sidos (Marko kommer att sätta sig).

Förutom nominativ, finns det även en ackusativ-ändelse, som används för substantiv, adjektiv och pronomen, singular och plural: -n (t.ex: Mi vidas aŭton. Aŭton mi vidas.: Jag ser bilen.)

Tack vare ackusativet är ordföljden fri.

Plural indikeras med ändelsen -j efter -o- eller -a-ändelsen: libro (bok), libroj (böcker).

Det finns ca. 40 prefix och suffix som underlättar att skapa nya ord. Ett av de vanligaste är prefixet mal-, som omvandlar ett ords betydelse till dess motsats. På så vis blir bona (bra) malbona (dåligt) och bela (vacker) blir malbela (ful).

Suffixet -ul betyder "person", så grandnazulo betyder "stornäst person". Suffixet -in skapar feminina former som t.ex. grandnazulinoj, dvs. "stornästa kvinnor".