Språktypologi studerar och klassificerar språk utifrån olika egenskaper. Detta gör det möjligt att klassificera språk i större grupper beroende på hur de använder ljud, vilka sorters morfologi de har och hur de ordnar en menings beståndsdelar. Vissa funktioner kan hittas i hela världen i obesläktade språk. Enbart den omständigheten att två språk har en gemensam egenskap innebär inte att de är släkt.

Grundläggande ordföljd

Ett av de vanligaste sätten att klassificera språk är utifrån den mest typiska ordningsföljden av subjekt (S), verb (V) och objekt (O) i meningar som "Katten äter musen":

SVO (“Katten äter musen”),

SOV (“Katten musen äter”),

VSO (“Äter katten musen”),

OSV (“Musen katten äter”),

OVS (“Musen äter katten”),

VOS (“Äter musen katten”).

Engelska är ett SVO-språk, eftersom alla andra ordningsföljder är felaktiga eller ändrar den grundläggande betydelsen ("Musen äter katten" betyder något helt annat). I en del andra språk, till exempel ryska, skulle alla dessa meningar vara korrekta, även om en viss ordningsföljd kan vara mycket vanligare (i det här fallet, SVO). I en del språk kan ordningsföljden vara avhängig av olika parametrar. Franska är oftast SVO, men SOV när objektet är ett pronomen.

Den vanligaste ordföljden är SVO (förekommer på engelska, indonesiska, kinesiska, spanska och tusentals andra språk) och SOV (finns på japanska, persiska, hindi och turkiska bland andra). VSO är mindre vanligt (förekommer i standardarabiska och irländska), och de tre andra ordföljderna som placerar objektet före subjektet förekommer i mindre än 5% av världens språk. Vidare talar den påhittade figuren Yoda i Star Wars-filmerna med OSV-ordföljd ("Strong with the Force you are, but when 900 years you reach, look as good you will not").

Toner och betoning

En del språk använder toner för att särskilja ord. Ett av de mest kända exemplen är mandarin, som har fyra toner. Till exempel, sī (med en hög ton) betyder "tanke", sì (med en fallande ton) betyder "fyra" och sǐ (med en låg fallande och stigande ton) betyder "död". Tonspråk är vanliga i Östasien (t.ex. andra kinesiska språk, burmesiska, thailändska och vietnamesiska), men finns också i Afrika (yoruba) och Amerika (navajo).

Språk som inte har toner har vanligtvis betoning (en stavelse som uttalas starkare än de andra). I vissa språk, faller alltid betoningen på samma stavelse (den första i ungerska, den sista på franska), men på andra språk är betoningen viktig och används för att särskilja ord. Engelska och ryska är sådana språk: “increase” är ett substantiv medan “increase” är ett verb, och på ryska betyder “muka” "mjöl" medan “muka” betyder "tortyr".

Isolerande och syntetiska språk

Språk kan även klassificeras efter hur de markerar grammatiska funktioner. I isolerande språk som kinesiska, består ord oftast av ett morfem (en språklig meningsbärande enhet), medan de i syntetiska språk, kan bestå av flera morfem. Engelska språket är milt syntetiskt (det har böjningar såsom plural-suffix i books), medan språk som latin har många böjningar. Vissa språk såsom Inuktitut (talas av inuiterna) kallas ibland polysyntetiska eftersom de använder väldigt många böjningsaffix, och ett ord i dessa språk kan motsvara en hel mening på andra språk.

Syntetiska språk kan delas in flekterande och agglutinerande språk. I agglutinerande språk, har varje morfem vanligtvis en enda funktion och ord kan bestå av många morfem. Turkiska är ett bra exempel på ett agglutinerande språk. Ordet evlerimde betyder "i mina hus", och består av följande morfem: ev (hus), -ler (plural), -im (mitt) och -de (i). I flekterande språk, kan affix kombinera funktioner. I det spanska ordet habló ("han talade"), indikerar -ó samtidigt både förfluten tid och att subjektet är i tredje person singular.

Det finns inga tydliga gränslinjer mellan dessa kategorier och språk passar sällan in perfekt i en enda kategori.