Det finns ett antal olika kommunikationssystem som använder gester snarare än röst. Här kommer fokus att ligga på naturliga teckenspråk för döva. Dessa är fullständiga språk som utvecklas naturligt och som skiljer sig från varandra såväl som från talade språk.

De behöver särskiljas från de artificiella teckensystem som skapas av hörande människor. Dessa system tar en del vokabulär från naturliga teckenspråk och modifierar dem för att efterlikna strukturen hos talade språk. Även om sådana system kan vara användbara i en del sammanhang, är de opraktiska vid mer intensiv användning och döva använder dem inte sinsemellan. Teckenspråk sprider sig i allmänhet inte över nationsgränser, så, t.ex. är brittiskt och amerikanskt teckenspråk inte ömsesidigt begripliga. Inte desto mindre har grammatiken hos olika teckenspråk stora likheter, medan de största skillnaderna återfinns i lexikonet. Detta betyder att teckenspråksanvändare vid behov snabbt kan lära sig varandras språk.

Motsvarigheten till ord i teckenspråk är tecken. Tecken består av tre komponenter.

  • Handens form: Olika konfigurationer av fingrar som är sträckta eller böjda. De flesta teckenspråk har cirka 30 distinkta handformer.
  • Placering: Det handlar här om platser på eller nära talarens kropp (ca 10 platser) eller i rummet omkring dessa platser (baserat på motsättningar som vänster/höger, upp/ned och framåt/bakåt.
  • Rörelse: Riktningen handen rör sig i. Det finns sex grundläggande riktningar vilka kan modifieras på ett antal olika sätt.

Precis som ord i talade språk kan beskrivas som kombinationer av ett begränsat antal konsonanter och vokaler, så är tecken i teckenspråk kombinationer av ett begränsat antal handformer, placeringar och rörelser. Typologiskt sett kombinerar teckenspråkens grammatik egenskaper som är vanliga i talade språk, men i allmänhet inte förekommer samtidigt. Teckenspråk är i grunden SVO, men med en del utrymme för variation. Å andra sidan har de en väldigt rik morfologi som dock bara tillämpas ibland.

Teckenspråkens morfologi baserar sig främst på två processer.

En av dessa är reduplikation (att helt eller delvis upprepa ett tecken). I många teckenspråk kan substantiv skapas utifrån verb genom att reducera och repetera rörelsen, så att SITTA betyder 'att sitta', medan SITTA-SITTA betyder stol.

Den andra processen är intern modifiering. Detta betyder att en del av tecknet förändras, men inte resten. En del verb, t.ex. kan visa subjekt eller objekt genom rörelseriktningen. Vid andra tillfällen kan verb indikera information om antal genom att förändra handformen.

Dessa två processer kan kombineras. Adjektiv i ASL (American Sign Language) t.ex. har upp till 12 olika aspektuella former som skapas genom att ändra hastighet och rörelsemönster tillsammans med antal upprepningar.

Men teckenspråk handlar om mycket mer än händer. Element som minspel, hand- och skulderrörelser utgör en väsentlig del av teckenspråkens gammatik och markerar meningstyp, och delar av meningar som t.ex. bisatser. Teckenspråk är inte lättare att lära sig än talade språk, men de är rika och uttrycksfulla språk som är väl värda tiden och ansträngningen. Dessutom kan man ha mycket kul med teckenspråk.