Skriftsystem och uttal

De danska alfabetet har 29 bokstäver, med de icke-latinska æ,ø,å på slutet. 'y' motsvarar omljuds-ü, och q, w, x används endast i utländska ord. I sin egenskap av omljudsvokaler är æ och ø redan speciella (motsvar ä och ö i en del andra länder), men "a-med ring över" (bolle-å), definierar verkligen danska som ett skandinaviskt språk.

Det är svårt att säga när vikingarnas fornnordiska blev till danska, men i egenskap av den äldsta monarkin i världen kan Danmark med stolthet se tillbaka på en obruten kedja av 54 kungar (och, nuförtiden, drottningar), som var och en talat en gnutta mer danska (och somliga, tyvärr, lågtyska). Sonen till den officiellt sett första kungen, Gorm den Gamle – eller snarare, hans bildhuggare – använde runalfabetet för att hedra sina föräldrar (och sig själv) på de berömda Jellinge-stenarna, för runt 1050 år sedan.

haraltr (Harald) * kunukR (kung) * baþ (bad) * kaurua (hugga) * kubl (kummel) * þausi * aft (efter) * kurm faþur sin (Gorm fadern hans) * auk aft (och efter) * þąurui (Thyra) * muþur (mor) * sina (hans) * sa (denne) haraltr (Harald) * ias (som) * sąR (själv) * uan (vann) * tanmaurk ala (Danmark hela) * auk nuruiak (och Norge) * auk tani karþi kristną (och Danskarna gjorde Kristna)

Det danska ljudsystemet har en stark förkärlek för vokaler, med bara 17 konsonanter, jämfört med 15 korta vokaler, 12 långa vokaler och 25 diftonger. Ett berömt exempel är meningen æ ø i æ å, som betyder "ön är i ån" på västliga dialekter. Ofta används konsonanter bara för att modifiera vokalernas ton eller längd och uttalas inte i sig själva. Således är 'g' tyst i kugle ([ku:le], 'kula'), och diftong-skapande i mig ([mai], 'mig'). Det mest speciella ljudet på danska är det glottala stoppet, som på arabiska, men vanligtvis realiserat endast som en knarrig röst. Det glottala stoppet motsvaras av tonaccent i svenska och kan vara den enda egenskapen som skiljer två ord åt, som i hun ([hun], 'hon') och hund ([hun'], 'hund'). Eftersom det glottala stoppet ej markeras i skrift är det svårt att lära, och ett rätt bra "spiontest" för att avgöra om någon är en infödd talare eller ej. En annan mycket speciell sak i danskan är 'yes', uttalat på inandning: ja. Det är en stödfunktion som används av lyssnaren i en konversation, och signalerar uppmärksamhet, samstämmighet och sympati. Kvinnor använder det mycket mer än män, och en del klarar till och med av korta meningar på inandning.