Inledning

Kroatiska är mycket nära besläktat med serbiska, bosniska och montenegrinska. Kroatiskan har utvecklats som ett litterärt språk från 1400-talet i många olika lokala varianter och har fått sin nuvarande form (med några få skillnader) på 1800-talet.

På 1800-talet fanns det en stark rörelse för ett gemensamt sydslaviskt språk. På grund av denna influens skapade man mycket likartade standardspråk för serbiska och kroatiska, och av denna orsak fick många människor uppfattningen om att det rörde sig om ett och samma språk, "serbokroatiska". Andra trodde att det var två olika språk serbiska och kroatiska. Montenegrinska kan på grund av sin intellektuella vokabulär och specialiserade ordförråd ses som en variant av serbiska med många särskiljande karaktärsdrag.

Slaviska språk delas in i tre grupper: västslaviska (polska, tjeckiska, slovakiska, sorbiska, Kashub, slovinciska), östslaviska (ukrainska, vitryska, ryska och Rusyn) och sydslaviska (slovenska, kroatiska, serbiska, montenegrinska, bosniska, makedonska och bulgariska).

Baškatavlan (Baščanska ploča) daterad någonstans kring är 1100

Dialekter

Det kroatiska territoriet kan utifrån dialekt delas in i tre regioner: Shtokavianska, Kajkavianska and Chakavianska. Litteraturen utvecklades i alla tre regionerna, men främst i den Shtokavianska, som också låg till grund för skapelsen av standardspråket.

• Čakavsko narječje
• Kajkavsko narječje
• Štokavsko narječje

Källa: Wikimedia Commons

Grammatik

Generellt kan man säga att Kroatiskans grammatik, liksom i alla slaviska språk, är mycket komplex. Det finns två numerus (singular och plural), som vart och ett har sju kasus (nominativ, genitiv, dativ, ackusativ, vokativ, lokativ och instrumentalis); och allt detta skall kombineras med tre genus (maskulinum, femininum och neutrum); för att veta ett substantivs form, behöver man ta hänsyn till sju kasus, två numerus och tre genus, så teoretiskt sett finns 42 former. Verb böjs i sju tempus (presens, futurm I, futurum II, imperfekt/aorist, perfekt och pluskamperfekt) och två numerus (singular, plural), samt i person, motsvarande (jag, du, han/hon/det, vi, ni, de). Verb böjs även efter aspekt (perfektiv och imperfektiv) och varje verbs aspekt måste läras utantill, eftersom den avgör vilket konjugationsmönster som ska användas: till exempel skočiti (“att hoppa”) och skakati (“att hoppa upprepade gånger/regelbundet”).

Dessutom böjs många vanliga verb oregelbundet och har sina egna ändelser. Det finns också specialfall att ta hänsyn till när det gäller ljudförändringar inom ord (assibilation, palatalisering etc.). Förutom substantiven, så är även adjektiv och pronomen komplexa. Adjektiv kan dessutom vara bestämda eller obestämda.