Språkpolitik

I många samhällen talas mer än ett språk eller språkvariant. Sådana samhällen är flerspråkiga och måste göra val angående språkpolitik, vilket är ett antal principer som stödjer eller försvårar användandet av olika språk. Många länder har en språkpolitik som främjar ett officiellt språk, som det nationella språket på bekostnad av andra språk. Andra länder försöker skydda och främja regionala och etniska språk. En del länder väljer en flerspråkig modell, så som Schweiz som har fyra officiella språk, eller Kanada med franska och engelska. Denna språkpolitik uppmuntrar tvåspråkighet både på myndighets- och individnivå.

Nationella språk och minoritetsspråk

När ett språk blir det nationella språket, betraktas andra språk som minoritetsspråk. I en del fall stödjer och skyddar den förda språkpolitiken minoritetsspråk genom nationell eller internationell lagstiftning. I andra fall främjas språkdiskriminering och språkliga rättigheter undertrycks för att begränsa eller till och med förbjuda användandet av minoritetsspråk. En del minoriteter är förlängningar av grannländers språkliga territorium (som slovener och tyskar i norra Italien) eller resultatet av immigration (albaner och kroater i södra Italien, och romer i många länder) eller historiska händelser (såsom utdrivandet av judarna eller romarrikets kolonisering av Balkan: Vlacher/Arumäner)

Minoriteter i deras egna länder

En annan typ av infödd språklig minoritet exemplifieras av Friulianer och Ladiner i Italien, som talar språk som skiljer sig från italienska, men som är av romanskt ursprung, precis som italienskan själv. Många romanska språk har sin hemvist i Italien, som kanske, språkligt sett, är det rikaste landet i Europa. Bland exemplen på sådana vernakulära eller inhemska språk återfinns sardiniska, piedmontesiska och napolitanska. Dessa utvecklades oberoende från latin, precis som den toskanska italienskan. De är, tekniskt sett, inte italienska dialekter, utan regionala språk. De har distinkta typologiska och historiska identiteter men erkänns inte som minoritetsspråk av olika anledningar; en orsak kan vara bristen på intresse för ett sådant erkännande bland språkens talare. Men detta är åtminstone delvis resultatet av en monolingvistiskt inriktad språkpolitik, som dikterar att italienska är nationens enda språk.

Dialekter

Språkanvändare talar inte alltid standardspråk, utan använder istället en dialekt, vilket vill säga en regional eller klass-relaterad språkvariant med något annorlunda vokabulär, uttal eller grammatik. De kan också tala med accent, vilket betyder att de använder en variant av samma språk som kännetecknas främst av skillnader i uttalet. Accent som en term för språkvariation kan referera till en en dialekts accent (eftersom de har olika lokala uttryck) eller en uttalsvariant av standardspråket, som helt enkelt är den dialekt som har högst social prestige, noggrant utvecklad för olika högre sociala funktioner av social kommunikation: formell eller informell; skriftlig eller talad. Ett standardspråks uttal, vokabulär, grammatik och skriftkonventioner har också fastställts som en mer eller mindre obligatorisk norm för alla användare, åtminstone i formell kommunikation. Språket kan också uppvisa många variationer utifrån användarens sociala position. De som tillhör arbetarklassen talar annorlunda än de som tillhör de högre klasserna (såväl när de talar dialekt som standardspråk). Det kan också finnas skillnader mellan yngre och äldre, män och kvinnor eller andra sociala grupper. Yngre människor och yrkesgrupper använder ett specialiserat språk, t.ex. advokat-, läkar- eller tjuvspråk, gatuspråk eller ungdomsslang. Den tekniska termen för ett sådant språk är sociolekt, dvs. en social språkvariant.

En bra hemuppgift skulle kunna vara att läsa Bernard Shaws teaterstycke Pygmalion, eller se det på en teater.