Medan grammatik behandlar strukturen hos ord och meningar, och semantik deras innebörd, sysslar pragmatik med hur dessa tolkas vid språkanvändning beroende på talhandlingens kontext och sociala sammanhang .

Deixis

Har du en aning om vad det betyder om du ser Jag kommer hit snart? på ett papper du hittade på golvet? Vem är jag? Vart är hit? Och när är snart? Samma budskap skulle genast vara mer förståeligt om du hade ett möte med din lärare eller din chef kl 15:00 och du vid ankomsten hittat lappen på dörren. Du vet personen, platsen och tiden, så du kommer att vänta några minuter. Denna typ av ord kallas deiktiska uttryck vilket innebär att de endast kan tolkas utifrån talarens perspektiv, "avsändaren" av informationen. Deixis kan syfta på person såväl som på tidsmässiga, rumsliga och sociala aspekter.

Om någon som står mittemot ger dig information om den riktning du måste ta för att komma till museet, är deras "höger" ditt vänster! Om du använder samma informella språkformer med din lärare eller chef som du gör med dina vänner kan detta få obehagliga konsekvenser. Å andra sidan kan alltför formella språkformer få dig att framstå som löjlig inför dina kamrater.

Talhandlingar

Traditionellt anses handlingar vara viktigare än ord. Men vad annat kan du göra när du vill lova något, än att uttala meningen Jag lovar? Och det räcker för en präst att säga: Jag förklarar er nu man och hustru för att förändra ditt liv för alltid. Så det finns talhandlingar – ​​som lingvisten John L. Austin upptäckte att utförs av ord. Om vissa grundläggande villkor (s.k. felicity conditions, villkor för lyckosamhet) uppfylls, utför orden som uttalas de handlingar som beskrivs. Vi kan förklara människor gifta (om vi har en lämplig rättslig status) samt lova, hota och skada någon med hjälp av ord.

En del talhandlingar fungerar som deklarationer och ändrar världen (se föregående exempel), andra som anvisningar som uttrycker talarens vilja (Jag ber dig svara. Gör det inte!), åtaganden som uttrycker talarens intention (Jag låter dig gå på filmen), känslouttryck som sätter ord på talarens känslor (Jag är hemsk ledsen. Gratulerar!) eller påståenden som återspeglar vad talaren vet eller tror sig veta (Vårt hus är nära muséet).

Talhandlingar kan vara direkta eller indirekta. Om det är för varmt i rummet kan jag be någon direkt att öppna fönstren, eller så kan jag säga: Det är väldigt varmt här inne. I rätt sammanhang kan bägge uttalandena ha samma effekt.

Presuppositioner och implikaturer

Om någon säger: 'Min väns bil blev stulen’, blir du informerad inte bara om att bilen blev stulen, men du får även veta att personen har åtminstone en vän, och denna vän har en bil. Dessa två upplysningar finns i yttrandet, men de kommuniceras inte explicit, de är presuppositioner. Vardagligt tal är fullt av presuppositioner, vilket är en orsak till att främlingar kanske inte förstår det som kan tyckas vara uppenbart.

Presuppositioner kan vara existentiella som i det tidigare fallet, eller faktaförmedlande som när någon säger: Jag är glad att Peter kom eller Jag är rasande för att Peter kom: det faktum att Peter kom, är fortfarande sant. Vissa ord innehåller en presupposition lexikalt: När vi avslutar något, förutsätts en början. Meningen Du är sen igen, förmedlar att detta inte är första gången. Frågor som När/varför kom Peter? förutsätter det faktum att Peter kom.

Om din vän frågar: Vill du följa med mig på bio ikväll? skulle det enkla svaret vara ja eller nej, men ofta blir svaret: Fint!, vad visas? eller Jag har ett prov imorgon eller till och med Lämna mig ifred!. Utifrån dessa svar är slutsatserna uppenbara. De är olika fall av konversationella implikaturer.

Principer för konversation

Grunden för en framgångsrik konversation är samarbetet mellan samtalsparterna. Grice formulerade principer såsom: ge ett informativt svar, men inte mer (kvantitet); din information bör vara sann (kvalitet); vara relevant (relaterad); och den bör vara överskådlig (sätt).

Även hövlighet är viktig för en framgångsrik konversation. Detta innebär att vi är medvetna om samtalspartnerns offentliga självbild. Hövlighet spelar in när det gäller hälsningar och tilltalsformer, val av strategier för att fråga eller vägra etc. Hövlighet avhänger av skillnader mellan parternas ålder, kön, sociala status, såväl som graden av intimitet, och tar sig väldigt olika uttryck i olika kulturer.

Den grundläggande skiljelinjen går mellan informell och formell, säga du eller ni osv., men mer sofistikerade distinktioner görs i asiatiska kulturer. Att förbise hövlighet kan förolämpa samtalspartnern, och man riskerar att inte uppnå sina mål.

Eftersom språktraditioner och kulturell bakgrundskunskap skiljer sig från person till person, så skiljer sig även implikaturer och regler för hövlighet. En mer explicit kommunikation och öppenhet krävs i interkulturella sammanhang . Tvärkulturell pragmatik sysslar med dessa skillnader och strategier för att överbrygga dem.