Människan är en social varelse. Han eller hon är förbunden till andra människor via en emotionell förbindelse, som ibland ses som en form av vänskap, sympati eller kärlek. En grupp består av minst två personer. Den första grupp en person tillhör är gruppen som består av barn och mor. Därefter tillhör man ständigt fler grupper, till en början små, sedan större.

Ferdinand de Saussure definierade språk strukturellt som ett system av tecken som används för kommunikation. Tecknen är arbiträra (påhittade) och språk är ett socialt fenomen. Språket har två grundläggande funktioner: kommunikation och identitet. Vi kommer att behandla de kommunikativa och lingvistiska aspekterna i andra kapitel. Här skall det handla om språkets roll som identitetsskapare.

Den främsta kravet på en grupp är att det finns ett sätt att skilja medlemmar från icke-medlemmar. Gruppens medlemmar lär sig gruppens språk och endast de som tillhör gruppen kan använda detta med en hög grad av kompetens. Därför är språket en avgörande faktor genom vilken människor kan avgöra om en okänd person tillhör deras grupp eller ej, och i de flesta fall även vilken grupp personen tillhör.

Språk kan delas upp i mänskliga och icke-mänskliga (djurs, maskiners ...) språk. Mänskliga språk är de som används av människor för kommunikation. Alla mänskliga språk är både naturliga och artificiella. De är artificiella eftersom alla mänskliga språk använder arbiträra (artificiella) tecken – ord – och eftersom de är människoskapade. De är alla naturliga på grund av sin djupa grammatiska struktur. Det faktum att en vilken som helst människa kan lära sig ett vilket som helt mänskligt språk visar att de är naturliga.

Språk som Esperanto, pidgin- och kreolspråk är normala mänskliga språk på samma sätt som etniska språk, dialekter eller andra former av tal. Det grundläggande kravet för att ett lingvistiskt system skall vara ett mänskligt språk är att det används av en språksamfällighet.

Mänskliga varelser skapade skrivkonsten, såväl som nationalstater, vilka sedan skapade nationalspråk som skiljer sig från andra språk (spontana språk) genom att de är standardiserade. Standardspråk regleras av modeller för stavning och uttal; de har grammatiker och ordböcker, och de är skriftspråk. Därför är förändringstakten i sådana språk lägre än i spontana språk.

Varje enskild människa tillhör samtidigt många grupper (familj, klan, område, nationalitet, religion, filosofi, vänner, osv.). Och varje grupp tenderar att utveckla varianter av språket som särskiljer den från andra grupper. Därför behärskar faktiskt varje talare många olika språkvarianter, eller register, även om han/hon inte är medveten om det. Människor är av naturen flerspråkiga.

Varje språks användning tenderar att spridas även utanför den egna gruppen, till andra näraliggande grupper, för att underlätta kommunikation. På så vis fortsätter en del språk att växa på grund av deras talares allmänna styrka (ekonomiskt, militärt, osv.), och styrkan och attraktionskraften hos deras kulturer (kulturella produkter inkludera konst, utbildning, religion, underhållningsindustrin ...) och etablerar sig som internationella språk, med större eller mindre utbredning.

De starkaste språken tenderar till den mest utbredda internationella användningen. Trots engelskans uppenbart dominerande position, är det många talare runt om i världen som inte talar språket. Ryska har fortfarande en viktig roll som internationellt språk i det tidigare Sovjetunionen. Spanskan är viktig i hela Latinamerika (förutom Brasilien), franskan används i många länder i den s.k. frankofonin (den fransktalande världen), kinesiska är viktigt i regionerna som omger Kina. En rad diaspora-språk används även runt om i världen av människor utan ett specifikt territorium, så som romani och sinti, samt hebreiska före skapandet av staten Israel, Esperanto etc.

Stater som formats genom att flera etniska grupper eller nationer förenats behöver ett nytt gemensamt språk som t.ex. Bahasa Indonesia ("Indonesiens Språk"). Om staten påtvingar alla den dominerande folkgruppens språk, tenderar den att bli kortlivad (t.ex. tidigare Sovjetunionen, Jugoslavien etc.), eller så överlever den, men med långsiktig instabilitet.