Det ligger i människans natur att försöka förbättra saker, på gott och ont. Politiskt, tekniskt och även biologiskt, vilket leder till såväl skönhet som katastrof. En av "Homo politicus" favoritarenor är språk. Språk utgör olika fönster mot verkligheten och är den primära bäraren av social identitet. Det är ett mäktigt verktyg och samtidigt ett maktens verktyg. Därför har politiker, lingvister, filosofer och författare alltid försökt att diktera språkförändringar, snarare än att låta det sköta sig självt, man har försökt undertrycka ett språk och främja ett annat, reglera stavningen eller introducera nya eufemistiska termer för negativa begrepp. Med nationalstatens tillblivelse på 18- och 1900-talen, kom nationalspråk att främjas på bekostnad av minoritetsspråk, och ibland rensade man även ut främmande ord.

Således ersatte man i ungerskan tyska och latinska ord med inhemska, Académie Française kämpar för att hålla engelska lånord under kontroll (utan större framgång), och Island tvingade länge invandrare att ändra sitt namn till en germanskt härledbar namnform på grund av isländskans system med patronymer. Givetvis har förekomsten (eller avsaknaden) av litteratur haft stort inflytande över ett språks öde, och en livskraftig litteratur kan bidra till att definiera, ändra eller stabilisera ett språk, så som framgår av exemplet med det slovakiska språket på 1800-talet, då tre litterära språk konkurrerade på vägen till nationalstat, varav ett av dem slutligen gav upphov till det moderna slovakiska språket.

Men det handlar inte bara om ord, betydelser och ändlösa tyska stavningsreformer – även språk i sin helhet kan bli föremål för planering, ofta med en politisk eller ideologisk agenda. Således skapades modern hebreiska utifrån ett uråldrigt skriftspråk samtidigt med den judiska staten, hellre än att t.ex. låta Jiddish spela rollen som nationalspråk, och projektet med att skapa nynorskan, Nynorsk, var ett viktigt redskap i Norges kamp för självständighet från Danmark: man skapade ett nytt språk baserat på landsbygdens dialekter snarare än att lämna fältet fritt för det fördanskade språket i huvudstaden Christiania (Oslo).

Ett speciellt scenario för språkplanering är tvärkulturell kommunikation (Interlinguistics). Medan Pidgin-språk och Kreol-språk växte fram av sig själva i kölvattnet av europeisk handel, slavhandel och kolonisering, standardiserades, förenklades eller skapades andra språk specifikt för att stödja tvärkulturell kommunikation. Exempel på standardiserade hjälpspråk ("auxlangs") är Swahili i Östafrika, eller Jesuiternas Lingua Geral i koloniala Brasilien, baserat på det inhemska Tupi-språket, och flitigt använt i blandade familjer samt för handel i Amazonas avkrokar. Planerad förenkling kan ses i projekt som Basic English, Interlingua eller Latino sine flexione, samt i yrkesspråk som ofta har en förenklad grammatik och rik vokabulär (t.ex. Aviation English). Hela språk skapade utifrån existerande befintliga mänskliga språk kallas a posteriori-språk, medan språk som konstrueras utifrån filosofiska system, logik, symboler, ljud etc. kallas a priori. Samma våldsamma århundrade som lidit under hård och nyckfull nationalistisk språkplanering och förtryck av kulturella minoriteter, såg också tillkomsten av en motrörelse, som syftar till att skapa kulturellt inkluderande a posteriori-språk med en humanistisk agenda. Det mest framgångsrika av dessa projekt, Esperanto, lanserades år 1887 och har tagit sina ord och ljudsystem från befintliga, främst romanska, språk, och använder en helt regelbunden grammatik och ett system av affix som utökar ordförrådet. Trots sin regelbundenhet och fokus på interkulturell kommunikation, har esperanto sedan dess vuxit till ett normalt språk i den meningen att den har modersmålstalare såväl som poeter, och förvärvar nya ord precis som alla andra språk, genom lån eller kreativ användning av existerande ord och principer, vilket minskar påverkan från ytterligare språkplanering, med en akademi lika maktlös som Académie Française. I denna mening är Esperanto mindre av ett planerat språk idag än till exempel nynorska, som kräver ständiga utrensningar för att bevara sin identitet.

Det finns endast ett fåtal exempel på verkligt fristående a priori-språk, men en del av dess är slående exempel på hur uppfinningsrikt, lekfullt och kreativt det mänskliga sinnet kan vara. T.ex. Solresol är baserat på stavelser bestående av toner, och skulle kunna sjungas, visslas, eller representeras med färger eller teckenspråk. Till skillnad från herdarnas visselspråk på Kanarieöarna har Solresol en medvetet planerad vokabulär.

Människor skapar även språk för särskilda syften, t.ex. att bevara hemligheter snarare än sprida förståelse. De flesta sådana är kodade versioner av existerande språk, som Astrid Lindgrens "rövarspråk", men kan också vara a priori-språk, som Hildegard von Bingens mystiska "Lingua Ignota", som använde latinsk grammatik med inverterade ord och bokstäver. En del konstnärer har lagt mycket arbete på att berika sitt fantasi-universum med s.k. konstnärliga språk (engelska "artlangs"). Kända exempel på sådana språk är Tolkiens Alviska och Orchiska, det utomjordiska Klingon i Star Trek och mer sentida exempel är "filmspråk" som Na'vi (Avatar) och Dothraki (Game of Thrones). Alla de ovan nämnda språken ser ut ungefär som vanliga språk, men det finns också språk som skapats utifrån filosofi eller logik, med målet göra möjlig en genomgripande kategorisering av begrepp. Exempel på detta är Leibnitz' filosofiska system på 1700-talet, eller, i mordern tid, logikspråken Loglan och Lojban.

Slutligen omfattar språkplaneringens brokiga skara av aktiviteter även området terminologi, inom vilket forskare inom fält som kemi, biologi, geologi eller sociologi strävar med att befria orden från det vardagsspråkets nyckfullhet och föränderlighet, genom att definiera ordens betydelse otvetydigt en gång för alla. Inom en del områden kompletteras terminologin med en slags vetenskaplig eller professionell grammatik. Ett mycket regelbundet exempel få det senare är sammansättningen av kemiska benämningar (jfr "längsta ord" på många språk), medan mer naturalistiska exempel är Medicinskt Latin, som tillåter och standardiserar längre uttryck och till och med hela meningar. Inspirerade av sådant terminologiskt arbete och 1800-talets encyklopediska rörelse har lingvister försökt att bygga lingvistiska ontologier och så kallade "wordnets", som inte definierar termer, men ändå eftersträvar att klassificera och länka ord (t.ex. WordNet).